Jag är inte perfekt som person, jag har jävligt många brister och jag vet om det. Jag har ett humör som ingen annan som ändrar sig på en sekund. Jag har varit väldigt deprimerad tidigare men det har blivit bättre med tiden. Jag är en tråkig människa och har nästan inga nära vänner kvar, det blir färre och färre ju mer dagarna går.  Jag är vääääldigt speciell, jag mår inte bra ofta. När jag är deprimerad så bråkar jag med folk, jag blir otrevlig och jag tar allting fel.

'

Jag hatar mig själv, bokstavligen. Jag tycker att jag är tråkig, ful, hatar mitt utseende. Är tjock och bara helt vidrig. Och jag har inte den sidan utåt, visar inte hur jag mår oftast utan skrattar och åtsas ha kul fast innerst inne så har jag tusen tankar i huvudet och mår skit. Folk frågar "mår du bra" och jag ler och säger "ja" fast egentligen så vill jag bara bort från denna planeten.

'

Jag funderar så mkt, på mitt liv, på hur allt kunde vart och hur allt kommer bli. Hatar kärlek och vänskap.

Vad hade hänt om jag inte hade fyttat till forshaga? Vad hade hänt om jag hade behållt barnet jag hade? Vad hade hänt om jag inte hade blivit deprimerad? Vad hade hänt om jag och patrik fortfarande hade vart tillsammans? Vad hade hänt om jag aldrig hade börjat va på träffen? Osvosv.

Och jag har så mkt tankar och känslor inom mig som handlar om patrik och det är såååååååååhhhäääääääär sjukt. Jag älskar patrik som han vore min egen bror, kommer alltid göra det oavsett vad som händer. Han och jag bråkar typ ofta som fan, han har sårat mig och jag har sårat han och allt har bara vart kaos men ändå så har jag känslor för han, men jag vet inte vad det är för känslor? Venne om jag gillar han, vet inte om det bara är som kompis, det är helt sjukt och jag är så förvirrad när det gäller honom. Han va allt, hela min värld. Jag älskade honom mest av allt och han va allt jag behövde för att klara mig. Han gjorde mig lycklig och fock mig alltid att må så jävla bra! Sen tog det slut, han blev tillsammans med alex och allt blev mer skit än vad det redan va.

'

Jag försökte ta mig igenom det där, och jag tog mig aldrig igenom det. Efter det så har jag känt mig som en ful jävla fitta som inte är värd nåt, har inte vågat försöka med nån ny kille för att jag har i mitt huvud att patrik är rätt för mig även om jag vet att han inte är det. Men jag litade på han och vi kände varandra så väl, och ingen är som han och jag vet att jag måste släppa taget. Jag har släppt taget men ändå inte, allt är sååååå sjukt!!!! Gah

'

Jag känner alltid att folk inte vill ha med mig, att jag alltid är ivägen och att dom hellre skulle vara med någon annan. Jag tror inte att nån vill vara med mig, jag känner mig alltid ivägen och allt är bara helt skit! Jag vet inte hur

jag ska lösa allt men det är väl bara att fortsätta le och låtsas vara glad.